Utbildningsbluffen

Utbildning är ‘biig bisniss’

Allt som oftast dimper det ned ett erbjudande om utbildning i min inkorg. Alltid utformat som om detta är ett erbjudande jag bara gått och väntat på och inte kan motstå nu när jag får chansen. Eller inte BÖR motstå, rättare sagt.

Mina ögonbryn åkte ända upp i pannan av förvåning för inte så länge sedan. Ett företag som specialiserat sig på en viss typ av marknadsföring på internet, de är många numera, ville att jag skulle gå deras kurs i ‘adwords.’ Enklast förklarat handlar det om sökmotoroptimering som inte är så krångligt som det låter. Ytterst handlar det om innehållet på en webbplats, det vill säga de ord som används.

Eftersom jag är någorlunda bevandrad inom området vet jag ungefär vad det rör sig om, och vad som är rimligt att förvänta sig av en sådan kurs och kostnad för det.

12 000 ville de ha, för EN kursdag. Efter viss rabatt skulle just jag, som var särskilt utvald, betala 9 000 för kursdagen. Den kursen var det väldigt lätt att låta bli att gå.

Men den som inte är så van vid internet och marknadsföring kanske går kursen i tron att detta måste vara något bra, det kostar ju så mycket. Mitt råd till dem är, ta rätt på vad sökoptimering innebär och hur det fungerar, det kostar inget och det finns massor av information att både få och låna hem på närmsta bibliotek med en särskild avdelning för företagande.

Det är också lätt att tro att man hela tiden behöver allt det som finns med i utbildningserbjudandet. Vid en första genomläsning låter det väldigt bra att lära sig mer om marknadsföring, layout, ett visst program och så vidare och så vidare. Men tänker man efter inser man oftast att det är utbildning man faktiskt inte behöver, eller kan få på ett annat sätt.

Inte för att det är något fel att utbilda sig, definitivt inte, men det har gått troll i själva uttrycket att utbilda sig. Det är ofta i dag bara ett sätt att marknadsföra sig för den som håller kursen, så att du sedan ska välja just deras lösningar när kursen är slut, eller så ingår just det företagets produkter och är en förutsättning för att du alls ska kunna tillgodogöra dig kursen.

Och när det handlar om marknadsföring på internet finns det ALLTID både enklare och betydligt kostnadseffektivare sätt att lära sig mer än en kurs för tiotusentals kronor.

I dag råder en veritabel utbildningsdjungel – det finns utbildningar för ALLT mellan himmel och jord – inget är för smalt eller för stort eller för enkelt. Och att erbjuda utbildning är en snygg förpackning. Men man bör nog först kontrollera att denna förpackning verkligen har ett innehåll och inte bara är välpolerat fluff.

På Handelskammaren kan man utbilda sig i lobbying för det facila priset av dryga 30 000 kronor. Det är en kurs värd betydligt mer, för de företag som lyckas i sin lobbying vill säga. Här berättar särskilt inbjudna, välkända politiker om hur man gör för att nå fram till och påverka politiker i den riktning man vill. Hur mycket kostar en politiker? är förstås en fråga att ställa.

Askungen i Hollywood

Vi förväntas vara många, inte bara i Sverige utan i stort sett hela världen – kvinnor som drömmer om ett glamoröst liv i Hollywood.

Inte minst om man frågar Hollywoodborna själva; myten om framgångslivet i Hollywood närs ofta och gärna av Hollywood självt. Och av någon outgrundlig anledning ges Hollywood allt som oftast tillfälle att förgylla och putsa upp denna myt om sig självt än mer.

Entré svenskfödda Anna Anka, gift med sångaren och låtskrivaren Paul Anka och bosatt i Hollywood. Jag var länge övertygad om att Anna Anka var en mediabluff, skapad för att ”sätta sprätt” på jämställdhetsdebatten, eller sänka den helt, beroende på vilket perspektiv man har.

Med stigande förvåning insåg jag så småningom att fru Anka var ”äkta” – äkta Hollywoodfru. Detta innebär långt blont/blonderat hår, mycket makeup, stort intresse för att hålla kroppen i trim, hon har varit personlig tränare, stort intresse för att städa och hålla rent och också se till att tjänsteandarna lever upp till hennes krav och en allmän och noga uttalad servicekänsla gentemot sin man. Och gissa vem det var som bestämde att fru Anka hädanefter skulle vara hemma och damma – herr Anka.

Med andra ord blev det väl inte så lyckat, när Askungen växte upp och gifte sig med den betydligt äldre prinsen. Visst, de elaka styvsystrarna är inte längre där, men Askungen får fortfarande städa, städa, städa och dessutom stå till tjänst för sin make med allehanda önskemål han kan tänkas ha. Det låter inte särskilt glamoröst.

Fick syn på en rubrik i en skvallertidning där fru Anka förkunnar att hon shoppar för 70 000 i månaden. Om det var dollar eller svenska kronor framgick inte, men det är ett rätt saftigt konto för prylar man inte behöver, varje månad. En muta för att Askungen ska stanna kvar på slottet?

Sedan får man väl anta att Askungen, jag menar fru Anka ges tillfälle att gå på en eller annan välgörenhetsgala, ifall hon nu inte är för upptagen av att städa, eller shoppa.

Gäääsp. Vilket liv. Ska jag verkligen tro på att detta är hur alla kvinnor innerst inne vill leva? Nej, herregud så löjligt. Däremot är Hollywood mycket bra på att också marknadsföra denna förgyllda och upputsade myt om sig självt, pengar saknas som bekant inte. Denna gyllene myt som bärs på axlarna av alla underbetalda invandrare från Latinamerika och Mexiko som sätts att göra grovjobbet i Askungeland.

Så Askungen städar vidare, hon måste ju upprätthålla myten, putsa och förgylla den och vara ett smycke för sin Hollywoodprins att visa upp medan prinsen gör vad prinsar gör – inte är det att städa och sköta hemmet – vad det nu än är som Hollywoodprinsar gör. Ett Askungeliv som allt mer framstår som allt annat än magiskt, faktiskt rätt så …

Till aspirerande nya Askungar blir rådet därför: sparka undan skon, låt honom inte prova den på din fot! Det är inte rätt prins för dig!

En spricka tvärs igenom Askungens sko

Drottninggatan i mitt hjärta

Börja uppe i backen, nej förresten, börja ända vid början nedanför Observatorielunden, med ryggen mot observatoriet. Gå sedan i lagom flanörstakt gatan fram. Nu har du snart Spökhuset och Spökhusparken på din vänstra sida. Du befinner dig på Drottninggatan – en av Stockholms historiskt och politiskt sett mest intressanta gator och faktiskt bevarad precis som när den först anlades på 1600-talet vad gäller riktning och bredd. Jo, gatan är rätt smal och det är en del av dess charm, denna i särklass vackraste av alla gator i stan.

Du fortsätter att gå och ser snart ett litet kluster med butiker och frisörsalonger på vänster sida, medan den högra uppvisar ett betongskepp av typiskt modernt snitt under den era på 1960 och 70-talet när allt gammalt skulle rivas och ersättas med – betongkolosser i stål och glas. Här fanns förut en statlig mydighet, i stark kontrast till småbutiksklustret och förra sekelskifteshusen intill. Men det fungerar på något sätt, faktiskt riktigt bra. Det gör hela kvarteret intressant.

På höger sida i en korsning ser du snart ett gulmålat torn i ett hörn. Det är Blå tornet – Strindbergs sista boning och numera museum. Är det öppet, gå för all del in och kika runt i museet, det är det väl värt. Här är rummen bevarade som på Strindbergs tid och här finns också en massa kuriosa i form av hans sista värdsliga ägodelar på jorden.

När du besökt Strindbergmuseet, ställ dig på trottoaren och blicka ned över folkmyllret i backen, tillika gågatan som börjar här, så långt du kan se. Visst är det vackert? Rekommenderas särskilt i december då julpyntet med sina gigantiska vita stjärnlampor sätts upp och ögat kan följa stjärnljusen hundratals meter bort. Maffigt.

Nu har du förmodligen blivit fikasugen. Bra, du befinner dig i utomordentliga fikamarker. Till vänster några tiotals meter bort finns ett italienskt café, La Luna, stort som en ordinär garderob men med himmelskt kaffe. Eller vandra en bit till, precis nedanför backen till höger i hörnet finns ett av stans bästa caféer. Uteservering på sommaren och sittplatser också en trappa ned, minns i skrivande stund inte vad det heter men det är suveränt. Läckra bakverk, matiga smörgåsar, gott alltid nygjort kaffe.

Väl på plats vid ett cafébord med en rykande kopp espresso är det dags för litet spökhistoria. Spökslottet i början av promenaden, om du minns, har kallats så i några hundra år eftersom det alltid påståtts spöka där. Det fick sitt namn i böcker om det äldre Stockholms historia författade av – August Strindberg.

Det sägs bland annat att en viss Jacob von Balthazar Knigge som bodde där på 1700-talet sålde sin själ till djävulen. Han försvann spårlöst 1796. Minst en grav har hittats i Spökparken intill, den grävdes ur och flyttades i början av 1900-talet till en kyrkogård. Det berättas också om märkliga ljud och mystisk musik och sång och om speglar och fönster som till synes oförklarligt plötsligt gått sönder. I dag tillhör både huset och parken Stockholms universitet. Kan just undra om spökerierna upphört i och med det. Eller?

Styrkt av fikat bär det av igen. Dags för Bistro Boheme. Du som hoppat över fikat äter en god och prisvärd middag här och ser till att få ett bord på den lummiga uteserveringen om det är sommar. Annars är restaurangen i sig ett välkommet avbrott från alla minimalistiskt inredda matrum i erbarmligt tråkig stil med sin rosa, jadegröna och lila färgskala och överdimensionerade möbler. Det går också dricka god öl här eller ta en stilla drink med bra barhäng.

105-åriga Centralbadet ett stenkast därifrån fungerar fortfarande som badhus med flera bassänger och spa. Tänker varje år att jag ska gå dit, särskilt som jag är nyfiken på takterassen. Finns där ett takbad fortfarande och är det öppet för allmänheten? Måste undersökas.

Vandra vidare och du befinner dig snart i kvarteren närmast Sergels torg. Här tronar PUB med världskända expediten Greta Garbo, och hit styrde också Lenin stegen när han skulle köpa en ny kostym på besök i Stockholm 1917. Här finns också flera av de större klädkedjorna, gamla och nya, liksom apoteket och de otaliga gatuförsäljare som ständigt byter sortiment ovanpå sina utbredda mattor lätta att rulla ihop och ta med i folkvimlet.

Jag minns mycket väl för några år sedan då hetaste trenden bland onödiga prylar ingen behöver var små batteridrivna leksakshundar som hoppade och skällde. I ett i ett. Hoppade och skällde, hoppade och skällde. Hela gatan blev en enda batteristyrd kakafoni av hopp och gälla skall och man hoppades att någon rådig person skulle ingripa och rycka batterierna ur hundskrällena. Men, men. Bara på Drottninggatan.

Passera nu förbi en av stadens mesta mötesplatser, Åhlenshörnan, och fortsätt sedan förbi Sergels torgs svartvitrutiga nedsänkta bricka. Nu är du i gamla Klarakvarteren, de som revs rubb om stubb på 1950 och 60-talet, något som hårt kritiserats. Frågan är väl närmast i dag hur mycket som hade gått att bevara? Flera av byggnaderna och fastigheterna var i bedrövligt skick när de revs. Kanske blev det bättre så här? Men Stockholms hjärta är det verkligen inte, kvarteren kring Sergels torg.

Snart seglar en välsorterad tidningsbutik upp på din högra sida. Kliv in här och botanisera bland alla tidskrifter och magasin du inte visste fanns, och köp för all del med dig några du tycker verkar intressanta.

Fortsätt sedan gatan ut, tills bron över Norrström tar vid. Stanna till och njut av utsikten mot Strömsborg på din högra sida, jo, huset på den lilla ön mitt i strömmen. Här hölls superba rockkonserter i början av 1990-talet, på 50-talet var här restaurang. Utsikten över vattnet från den inglasade verandan är vidunderlig. Måtte det bli rockkonserter här igen.

Kika så ytterligare till höger och du får syn på Rosenbad, regeringens domäner. Närmare makten än så här kan man knappast komma.

Därmed närmar sig denna 1,5 km långa vandring och stadshistoria sitt slut. Bara en sak till.

Under mitt besök i Strindbergmuseet upptäckte jag att vi hade något gemensamt, Strindberg och jag. Jag som är rätt kluven inför denna nationalskald insåg att vi har samma smak för krukväxter. Han hade i sitt hem kring förra sekelskiftet ett dryga meterhögt exemplar av den djungelliknande planta med gröna flikiga blad jag numera döpt till August, uttalat med ”å” i början precis som på Strindbergs tid.