Om norrsken, fjäll och tvättäkta indianer

”Oh, so you’re from the North of Sweden. It’s really beautiful up there, with the Swedish mountains, isn’t it? And the Aurora Borealis.”

Ja, ja och ja brukar bli mitt svar på dessa frågor. Det ÄR vackert. Jag som är uppvuxen med makalösa skådespel på himlavalvet var och varannan kväll under vintern när norrskenet är som starkast tröttnar aldrig på detta naturfenomen. För att inte tala om den svenska fjällvärlden med sina hisnande höjder och ett landskap och en växtlighet och fauna som inte liknar något annat i Sverige. Och som inte riktigt kan beskrivas och absolut inte enbart ska ses på foto, utan bör upplevas på plats och ställe. Och kan jag tipsa någon om vart man ska resa för att uppleva det gör jag det gärna.

Mitt reseråd brukar bli Abisko. Dels har jag varit där själv, men det är också en bra plats att utgå ifrån om man vill göra fjällvandringar, korta som långa, eller dra efter andan inför ljusskensdraperierna som sveper in när det blivit mörkt.

Som varandes norrbottning i förskingringen måste jag därför erkänna att jag blev väldigt sur när jag fick veta att Torneträsk skulle förlora FN:s sigill i form av biosfärområde med allt vad det innebär av forskning, utveckling och näringsliv i samarbete för ett levande naturområde. ‘Ska det sitta folk i Stockholm, Bryssel, Geneve och Paris och bestämma över Norrbotten och FÖRSÄMRA’ tänkte jag ilsket för mig själv och var i stundens hetta inte helt klar över exakt på vilka orter man hade suttit och bestämt och försämrat.

Det förekom en del diskussioner under utredningens gång, Unescos huvudkontor i Paris tyckte exempelvis att det borde gå att behålla Torneträsk som biosfär i alla fall, trots att området inte längre uppfyller kriterierna. Men eftersom Unesco har infört hårdare regler och numera ställer krav på att områden som inte längre är biosfärer inte får behålla FN:s sigill, kunde inte Torneträsk behålla sin status som biosfär som det innehaft sedan 1986.

Delaktiga i beslutet var också berörda instanser och organisationer i Norrbotten, som länsstyrelsen med flera som hittills arbetat med biosfärområdet och nu kunde konstatera att det inte längre fanns tillräckligt med resurser eller intresse att fortsätta. Istället vill man satsa all kraft och energi på ett annat naturområde sydväst om Torneträsk, nämligen Lapponia med Jokkmokk och Gällivare som angränsande större orter, tillika världsarv i FN:s regi med fokus på natur och kultur.

Vad är då skillnaden på en biosfär och ett världsarv? Bra fråga, för den är inte glasklar. Men kort sagt handlar en biosfär om naturen och människan i samverkan och om forskning och utveckling av naturlivet, medan ett världsarv handlar mer om kultur, historia och natur och är mest känt bland människor i allmänhet, även om båda innebär att området i fråga ska skyddas och vårdas nu och för framtiden.

En annan viktig skillnad är att det i en biosfär inte kan förekomma kommersiell verksamhet, medan det nu blir möjligt för ett världsarv. För Lapponia har man nämligen tagit bort det tidigare förbudet för företag att ha verksamhet i området och det kommer att drivas som en ideell förening med rennäringen inskriven i stadgarna. Området är också ett av bara 25 i hela världen som är världsarv med fokus både på natur och kultur.

Men Abisko då? Ja, för Abiskos del hade man förstås gärna behållit Torneträsk som biosfär. Och det är trist att en biosfär så långt norrut nu försvinner.

Fast norrskenet försvinner i alla fall inte. Varken från Abisko eller Lapponia eller Torneträsk för den delen. Och för den som inte varit i våra nordligaste fjäll ännu är det bara en sak som gäller: Hösten.

I september och maj är bästa tiden att fjällvandra och uppleva Lapporten under stjärnklar himmel eller känna sig liten som en myra intill en massiv klippvägg med snöklädd topp som störtar hundratals meter ned alldeles vid stigen över fjället, utan att bli uppäten av mygg och knott.

Och kanske också träffa på en tvättäkta indian, den som beger sig till Abisko vill säga, som i alla fall förr om åren bodde varje säsong i en liten stuga uppe på fjället, guidade turister och lärde dem allt om matlagning över öppen eld, att leva i samklang med naturen och att bevara vildmarken till kommande generationer.

Norrskenet dag för dag:
http://www.auroraskystation.se
http://www.abisko.nu/sommar/aurorawebcam/index.html

Mer information om områdena:

http://www.laponia.nu

http://www.abisko.se
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tornetr%C3%A4sk

Fotot på norrsken i Abisko (Svenska turistföreningen): http://www.svenskaturistforeningen.se

Med fickorna fulla av äpplen

Prima fallfrukt från en park nära mig

På hemväg från en promenad tar jag vägen genom parken, precis som jag förväntat mig står äppelträden och fullkomligt dignar av mogen frukt. Det har blåst kraftigt dagen innan och marken under träden lyser av guldgula, persikofärgade och karmosinröda rundlar i det gröna gräset. Bara att plocka fickorna fulla, så många äpplen jag kan bära eftersom jag min vana trogen glömde att ta med en kasse.

Myter om fallfrukt

Nu har jag redan plockat en skål till som på bilden ovan, fylld till bredden, och kommer säkert att kunna fylla den ytterligare en gång innan säsongen är över för i år. Fallfrukt är allt annat än att förakta, trots det finns det flera myter som odlas förmodligen av dem som bara köper sin frukt i butik? Som att frukt som faller till marken skulle vara sekunda, mindre god, inte ätbar, sur och full av maskhål eller andra angrepp. Inget kunde vara mer fel, faller gör frukten för att den är mogen och klar att ätas.

Däremot är frukt som legat på marken ett tag inte mycket att ha, då blir det lätt insektsangrepp eller så börjar den helt enkelt ruttna. Men att skilja ut nyfallen frukt från gammal är den enklaste sak i världen, det syns direkt på skalet att äpplet eller päronet är utan skavanker, dessutom är skalet blankare än på frukt som legat några dagar.

Men jämför nu inte butikens äpplen med trädets ute i naturen, köpta äpplen är ofta behandlade så att de är helt prickfria och håller sig i butiken i flera veckor. Naturliga trädäpplen kan vara både fläckiga och prickiga i skalet och ändå vara smakliga, det är bara att skala dem först. Enkelt.

Vilka sorter jag har i år vet jag inte riktigt, men ett är juläppelrött, ett är vackert aprikosfärgat och ett är knallgrönt med litet tjockare skal. Det aprikosfärgade smakar päron, det gröna smakar som äppelblom doftar och det röda smakar jul. Och doften av äpplen från köksbordet sprider sig i hela rummet, något som tyvärr inte går att uppleva med butiksäpplen – de doftar inget alls.

Mikrade äpplen

Nu blir det äppelpaj, äppelgott och ätäpplen i några veckors tid, resten fryser jag in för att ha i mat; jag river äpplena grovt och steker dem i margarin några minuter för att de inte ska bli bruna och för att lyfta fram äppelsmaken, sedan är det gott att blanda äppelrivet med curry, socker, gräddfil, peppar och salt, en klick senap och gurka i strimlor och äta till fisk. Eller blanda i plättsmet tillsammans med en nypa kanel.

Ätäpplena däremot lägger jag i mikron i en till två minuter eftersom jag är allergisk.* Sedan är det bara att äta. Om man vill kan man låta äpplet svalna i en halvtimme, men jag har vant mig vid att äta varm frukt och mikrar plommon, päron, bigarråer och äpplen för glatta livet. Det är otroligt gott med varm frukt, eller ljummen, också mitt i sommaren. Frukten blir inte alls mjuk och mosig, ännu en myt, utan krasar helt suveränt mellan tänderna precis som ett färskt äpple ska göra. OBS! att frukt mjukare än äpplen behöver betydligt kortare tid i mikron, ca 30 sekunder räcker.

Mindre revolution

Att kunna avnjuta ett äpple utan att behöva stoppa det i en paj är för mig som allergiker en mindre revolution. Jag trodde inte på det först, men det fungerar. Det är värmen som genereras av mikrovågorna som slår ut allergenet, det vill säga proteinet som orsakar allergin.

Jag är numera helt besvärsfri när jag mikrar frukten och behöver inte längre planera ett fruktintag timmar i förväg genom att äta allergimedicin. Äpple är för övrigt en av de vanligaste frukterna vid allergi och det finns tiotusentals allergiker bara i Sverige, som nu kan njuta mikrade äpplen som är som färska.

Här är ett av mina recept, en snabbversion av äppelkaka som inte behöver gräddas och med mycket smak av äpple.

Äppelgott för 2 personer

4 digestivekex
2 äpplen
2 tsk vardera av vaniljsocker, kanel och kardemumma
ca 1 msk strösocker ifall äpplena är väldigt sura
vaniljsås eller vaniljglass

Krossa kexen i en plastpåse med knuten näve eller träklubba, tillsätt litet vaniljsocker, kanel och kardemumma och skaka om. Stek lätt i stekpanna i en rejäl klick margarin i några minuter.

Skala och riv äpplena grovt. Stek äppelrivet lätt i några minuter i litet margarin i stekpanna. Krydda med vaniljsocker, kanel och kardemumma efter smak, plus eventuellt strösocker. Stjälp upp kexsmulet på två fat och platta till litet. Placera äppelrivet ovanpå och servera direkt när det är ljummet med glass eller vaniljsås.

*Sveriges pomologiska sällskap gick för några är sedan ut med informationsblad om att man kunde mikra äpplen i en minut om man är allergiker och därmed slippa allergi. Uppgifterna kommer från forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet och från äppelforskare.

Dags att sluta säga ”bög”

Det är lätt att häpna. På 1970-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och att registrera partnerskap eller gifta sig var det inte tal om. Sedan dök HIV-viruset upp och flera homosexuella män insjuknade i aids, och moralpaniken spred sig om ”bögsjukdomen.”

Jag som nybliven tonåring i mitten av 80-talet trodde på fullt allvar att något som hette homosexualitet plötsligt hade uppstått mellan två personer av samma kön, både män och kvinnor, något som framför allt gjorde att de ville ha sex med varandra. Jag trodde inte att det var någon sjukdom och förstod aldrig riktigt moralpaniken, men det var ungefär som om något hade landat från yttre rymden och intagit människorna på jorden, även om inte alla.

Ungefär den uppfattningen fick man när man tog del av medias rapportering om homosexuella och aids och HIV då. Gayvärlden var något helt främmande, helt väsenskilt från vardagliga och normala människors liv och homosexuella var att betrakta som en helt främmande ras.

Nåväl. Mycket har skett sedan dess, exempelvis polisen har sedan många år en egen förening för gaypoliser, flera tongivande politiker lever i öppet homosexuella förhållanden och äktenskap och det är också ok numera att vara gay och adoptera.

Å andra sidan igen, det är bara ett år sedan det blev legitimt att faktiskt gifta sig för par av samma kön. ”Samkönade äktenskap”, för övrigt, låter inte det i sig som en sjukdom? Ordet ”samkönad” klingar mest som någon form av diagnos. Och hur ofta hör man ordet tvåkönad? Sällan eller aldrig, eftersom det är normen, men i övrigt lika fult det. Finns det inget annat ord att använda? Varför inte engelskans ”gender”? (uttalat med ”j” enligt svenska regler och inte ”djj”)Vårt språk är redan så strösslat med engelska och svengelska uttryck, och här behövs en ändring. Ordet kön kan med fördel fortsätta att användas i anatomiska sammanhang.

Också ordet ”bög” behöver bytas ut. Det är från början ett skällsord menat att vara nedsättande, och i mångas öron finns den negativa klangen kvar. TV4 föregår med gott exempel och översätter till ”gay” i textremsorna, vilket förstås innebär att de behåller det engelska uttrycket, som faktiskt betyder glad, tillfreds. Därmed inte sagt att den som är gay nödvändigtvis är gladare än andra, men det har en betydligt bättre klang.

I plural blir det litet krångligare, hur böjer man ”gay”? Gayar? Gayer? Nja, kanske inte. Det här borde bli något att fundera över för alla som deltar i debatten om han och hon och att istället införa genderneutrala ”hen.” Hen betyder som bekant höna på engelska…
Finns det inget annat ord att använda, just med tanke på den rikliga förekomsten av engelska uttryck i vårt svenska språk…

Till sist några ord om denna sommar 2010, från officiellt håll utropad till kärlekssommaren framför andra i och med att kronprinsessan Victoria fick sin Daniel till sist, så måste jag erkänna att ett helt annat par tog hem titeln Årets kärlekspar – nämligen nuvarande miljöminister, tillika centerpartisten Andreas Carlgren och hans äkta make Tomas Harila Carlgren.

I ett inredningsreportage i en dagstidning smågnabbas de om färg, form och julpynt medan de dukar fram middag så helt uppenbart omslutna av varandras kärlek och omtanke. Och jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning blir jag rörd över det faktum att Andreas Carlgrens man lagt sin makes efternamn till sitt. Och visst, det är valtider, vilket perfekt tillfälle att visa upp Centern med hög mysfaktor, men jag röstar ju inte på dem för det…