Börja uppe i backen, nej förresten, börja ända vid början nedanför Observatorielunden, med ryggen mot observatoriet. Gå sedan i lagom flanörstakt gatan fram. Nu har du snart Spökhuset och Spökhusparken på din vänstra sida. Du befinner dig på Drottninggatan – en av Stockholms historiskt och politiskt sett mest intressanta gator och faktiskt bevarad precis som när den först anlades på 1600-talet vad gäller riktning och bredd. Jo, gatan är rätt smal och det är en del av dess charm, denna i särklass vackraste av alla gator i stan.
Du fortsätter att gå och ser snart ett litet kluster med butiker och frisörsalonger på vänster sida, medan den högra uppvisar ett betongskepp av typiskt modernt snitt under den era på 1960 och 70-talet när allt gammalt skulle rivas och ersättas med – betongkolosser i stål och glas. Här fanns förut en statlig mydighet, i stark kontrast till småbutiksklustret och förra sekelskifteshusen intill. Men det fungerar på något sätt, faktiskt riktigt bra. Det gör hela kvarteret intressant.
På höger sida i en korsning ser du snart ett gulmålat torn i ett hörn. Det är Blå tornet – Strindbergs sista boning och numera museum. Är det öppet, gå för all del in och kika runt i museet, det är det väl värt. Här är rummen bevarade som på Strindbergs tid och här finns också en massa kuriosa i form av hans sista värdsliga ägodelar på jorden.
När du besökt Strindbergmuseet, ställ dig på trottoaren och blicka ned över folkmyllret i backen, tillika gågatan som börjar här, så långt du kan se. Visst är det vackert? Rekommenderas särskilt i december då julpyntet med sina gigantiska vita stjärnlampor sätts upp och ögat kan följa stjärnljusen hundratals meter bort. Maffigt.
Nu har du förmodligen blivit fikasugen. Bra, du befinner dig i utomordentliga fikamarker. Till vänster några tiotals meter bort finns ett italienskt café, La Luna, stort som en ordinär garderob men med himmelskt kaffe. Eller vandra en bit till, precis nedanför backen till höger i hörnet finns ett av stans bästa caféer. Uteservering på sommaren och sittplatser också en trappa ned, minns i skrivande stund inte vad det heter men det är suveränt. Läckra bakverk, matiga smörgåsar, gott alltid nygjort kaffe.
Väl på plats vid ett cafébord med en rykande kopp espresso är det dags för litet spökhistoria. Spökslottet i början av promenaden, om du minns, har kallats så i några hundra år eftersom det alltid påståtts spöka där. Det fick sitt namn i böcker om det äldre Stockholms historia författade av – August Strindberg.
Det sägs bland annat att en viss Jacob von Balthazar Knigge som bodde där på 1700-talet sålde sin själ till djävulen. Han försvann spårlöst 1796. Minst en grav har hittats i Spökparken intill, den grävdes ur och flyttades i början av 1900-talet till en kyrkogård. Det berättas också om märkliga ljud och mystisk musik och sång och om speglar och fönster som till synes oförklarligt plötsligt gått sönder. I dag tillhör både huset och parken Stockholms universitet. Kan just undra om spökerierna upphört i och med det. Eller?
Styrkt av fikat bär det av igen. Dags för Bistro Boheme. Du som hoppat över fikat äter en god och prisvärd middag här och ser till att få ett bord på den lummiga uteserveringen om det är sommar. Annars är restaurangen i sig ett välkommet avbrott från alla minimalistiskt inredda matrum i erbarmligt tråkig stil med sin rosa, jadegröna och lila färgskala och överdimensionerade möbler. Det går också dricka god öl här eller ta en stilla drink med bra barhäng.
105-åriga Centralbadet ett stenkast därifrån fungerar fortfarande som badhus med flera bassänger och spa. Tänker varje år att jag ska gå dit, särskilt som jag är nyfiken på takterassen. Finns där ett takbad fortfarande och är det öppet för allmänheten? Måste undersökas.
Vandra vidare och du befinner dig snart i kvarteren närmast Sergels torg. Här tronar PUB med världskända expediten Greta Garbo, och hit styrde också Lenin stegen när han skulle köpa en ny kostym på besök i Stockholm 1917. Här finns också flera av de större klädkedjorna, gamla och nya, liksom apoteket och de otaliga gatuförsäljare som ständigt byter sortiment ovanpå sina utbredda mattor lätta att rulla ihop och ta med i folkvimlet.
Jag minns mycket väl för några år sedan då hetaste trenden bland onödiga prylar ingen behöver var små batteridrivna leksakshundar som hoppade och skällde. I ett i ett. Hoppade och skällde, hoppade och skällde. Hela gatan blev en enda batteristyrd kakafoni av hopp och gälla skall och man hoppades att någon rådig person skulle ingripa och rycka batterierna ur hundskrällena. Men, men. Bara på Drottninggatan.
Passera nu förbi en av stadens mesta mötesplatser, Åhlenshörnan, och fortsätt sedan förbi Sergels torgs svartvitrutiga nedsänkta bricka. Nu är du i gamla Klarakvarteren, de som revs rubb om stubb på 1950 och 60-talet, något som hårt kritiserats. Frågan är väl närmast i dag hur mycket som hade gått att bevara? Flera av byggnaderna och fastigheterna var i bedrövligt skick när de revs. Kanske blev det bättre så här? Men Stockholms hjärta är det verkligen inte, kvarteren kring Sergels torg.
Snart seglar en välsorterad tidningsbutik upp på din högra sida. Kliv in här och botanisera bland alla tidskrifter och magasin du inte visste fanns, och köp för all del med dig några du tycker verkar intressanta.
Fortsätt sedan gatan ut, tills bron över Norrström tar vid. Stanna till och njut av utsikten mot Strömsborg på din högra sida, jo, huset på den lilla ön mitt i strömmen. Här hölls superba rockkonserter i början av 1990-talet, på 50-talet var här restaurang. Utsikten över vattnet från den inglasade verandan är vidunderlig. Måtte det bli rockkonserter här igen.
Kika så ytterligare till höger och du får syn på Rosenbad, regeringens domäner. Närmare makten än så här kan man knappast komma.
Därmed närmar sig denna 1,5 km långa vandring och stadshistoria sitt slut. Bara en sak till.
Under mitt besök i Strindbergmuseet upptäckte jag att vi hade något gemensamt, Strindberg och jag. Jag som är rätt kluven inför denna nationalskald insåg att vi har samma smak för krukväxter. Han hade i sitt hem kring förra sekelskiftet ett dryga meterhögt exemplar av den djungelliknande planta med gröna flikiga blad jag numera döpt till August, uttalat med ”å” i början precis som på Strindbergs tid.