”Oh, so you’re from the North of Sweden. It’s really beautiful up there, with the Swedish mountains, isn’t it? And the Aurora Borealis.”

Ja, ja och ja brukar bli mitt svar på dessa frågor. Det ÄR vackert. Jag som är uppvuxen med makalösa skådespel på himlavalvet var och varannan kväll under vintern när norrskenet är som starkast tröttnar aldrig på detta naturfenomen. För att inte tala om den svenska fjällvärlden med sina hisnande höjder och ett landskap och en växtlighet och fauna som inte liknar något annat i Sverige. Och som inte riktigt kan beskrivas och absolut inte enbart ska ses på foto, utan bör upplevas på plats och ställe. Och kan jag tipsa någon om vart man ska resa för att uppleva det gör jag det gärna.

Mitt reseråd brukar bli Abisko. Dels har jag varit där själv, men det är också en bra plats att utgå ifrån om man vill göra fjällvandringar, korta som långa, eller dra efter andan inför ljusskensdraperierna som sveper in när det blivit mörkt.

Som varandes norrbottning i förskingringen måste jag därför erkänna att jag blev väldigt sur när jag fick veta att Torneträsk skulle förlora FN:s sigill i form av biosfärområde med allt vad det innebär av forskning, utveckling och näringsliv i samarbete för ett levande naturområde. ‘Ska det sitta folk i Stockholm, Bryssel, Geneve och Paris och bestämma över Norrbotten och FÖRSÄMRA’ tänkte jag ilsket för mig själv och var i stundens hetta inte helt klar över exakt på vilka orter man hade suttit och bestämt och försämrat.

Det förekom en del diskussioner under utredningens gång, Unescos huvudkontor i Paris tyckte exempelvis att det borde gå att behålla Torneträsk som biosfär i alla fall, trots att området inte längre uppfyller kriterierna. Men eftersom Unesco har infört hårdare regler och numera ställer krav på att områden som inte längre är biosfärer inte får behålla FN:s sigill, kunde inte Torneträsk behålla sin status som biosfär som det innehaft sedan 1986.

Delaktiga i beslutet var också berörda instanser och organisationer i Norrbotten, som länsstyrelsen med flera som hittills arbetat med biosfärområdet och nu kunde konstatera att det inte längre fanns tillräckligt med resurser eller intresse att fortsätta. Istället vill man satsa all kraft och energi på ett annat naturområde sydväst om Torneträsk, nämligen Lapponia med Jokkmokk och Gällivare som angränsande större orter, tillika världsarv i FN:s regi med fokus på natur och kultur.

Vad är då skillnaden på en biosfär och ett världsarv? Bra fråga, för den är inte glasklar. Men kort sagt handlar en biosfär om naturen och människan i samverkan och om forskning och utveckling av naturlivet, medan ett världsarv handlar mer om kultur, historia och natur och är mest känt bland människor i allmänhet, även om båda innebär att området i fråga ska skyddas och vårdas nu och för framtiden.

En annan viktig skillnad är att det i en biosfär inte kan förekomma kommersiell verksamhet, medan det nu blir möjligt för ett världsarv. För Lapponia har man nämligen tagit bort det tidigare förbudet för företag att ha verksamhet i området och det kommer att drivas som en ideell förening med rennäringen inskriven i stadgarna. Området är också ett av bara 25 i hela världen som är världsarv med fokus både på natur och kultur.

Men Abisko då? Ja, för Abiskos del hade man förstås gärna behållit Torneträsk som biosfär. Och det är trist att en biosfär så långt norrut nu försvinner.

Fast norrskenet försvinner i alla fall inte. Varken från Abisko eller Lapponia eller Torneträsk för den delen. Och för den som inte varit i våra nordligaste fjäll ännu är det bara en sak som gäller: Hösten.

I september och maj är bästa tiden att fjällvandra och uppleva Lapporten under stjärnklar himmel eller känna sig liten som en myra intill en massiv klippvägg med snöklädd topp som störtar hundratals meter ned alldeles vid stigen över fjället, utan att bli uppäten av mygg och knott.

Och kanske också träffa på en tvättäkta indian, den som beger sig till Abisko vill säga, som i alla fall förr om åren bodde varje säsong i en liten stuga uppe på fjället, guidade turister och lärde dem allt om matlagning över öppen eld, att leva i samklang med naturen och att bevara vildmarken till kommande generationer.

Norrskenet dag för dag:
http://www.auroraskystation.se
http://www.abisko.nu/sommar/aurorawebcam/index.html

Mer information om områdena:

http://www.laponia.nu

http://www.abisko.se
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tornetr%C3%A4sk

Fotot på norrsken i Abisko (Svenska turistföreningen): http://www.svenskaturistforeningen.se

Prima fallfrukt från en park nära mig

På hemväg från en promenad tar jag vägen genom parken, precis som jag förväntat mig står äppelträden och fullkomligt dignar av mogen frukt. Det har blåst kraftigt dagen innan och marken under träden lyser av guldgula, persikofärgade och karmosinröda rundlar i det gröna gräset. Bara att plocka fickorna fulla, så många äpplen jag kan bära eftersom jag min vana trogen glömde att ta med en kasse.

Myter om fallfrukt

Nu har jag redan plockat en skål till som på bilden ovan, fylld till bredden, och kommer säkert att kunna fylla den ytterligare en gång innan säsongen är över för i år. Fallfrukt är allt annat än att förakta, trots det finns det flera myter som odlas förmodligen av dem som bara köper sin frukt i butik? Som att frukt som faller till marken skulle vara sekunda, mindre god, inte ätbar, sur och full av maskhål eller andra angrepp. Inget kunde vara mer fel, faller gör frukten för att den är mogen och klar att ätas.

Däremot är frukt som legat på marken ett tag inte mycket att ha, då blir det lätt insektsangrepp eller så börjar den helt enkelt ruttna. Men att skilja ut nyfallen frukt från gammal är den enklaste sak i världen, det syns direkt på skalet att äpplet eller päronet är utan skavanker, dessutom är skalet blankare än på frukt som legat några dagar.

Men jämför nu inte butikens äpplen med trädets ute i naturen, köpta äpplen är ofta behandlade så att de är helt prickfria och håller sig i butiken i flera veckor. Naturliga trädäpplen kan vara både fläckiga och prickiga i skalet och ändå vara smakliga, det är bara att skala dem först. Enkelt.

Vilka sorter jag har i år vet jag inte riktigt, men ett är juläppelrött, ett är vackert aprikosfärgat och ett är knallgrönt med litet tjockare skal. Det aprikosfärgade smakar päron, det gröna smakar som äppelblom doftar och det röda smakar jul. Och doften av äpplen från köksbordet sprider sig i hela rummet, något som tyvärr inte går att uppleva med butiksäpplen – de doftar inget alls.

Mikrade äpplen

Nu blir det äppelpaj, äppelgott och ätäpplen i några veckors tid, resten fryser jag in för att ha i mat; jag river äpplena grovt och steker dem i margarin några minuter för att de inte ska bli bruna och för att lyfta fram äppelsmaken, sedan är det gott att blanda äppelrivet med curry, socker, gräddfil, peppar och salt, en klick senap och gurka i strimlor och äta till fisk. Eller blanda i plättsmet tillsammans med en nypa kanel.

Ätäpplena däremot lägger jag i mikron i en till två minuter eftersom jag är allergisk.* Sedan är det bara att äta. Om man vill kan man låta äpplet svalna i en halvtimme, men jag har vant mig vid att äta varm frukt och mikrar plommon, päron, bigarråer och äpplen för glatta livet. Det är otroligt gott med varm frukt, eller ljummen, också mitt i sommaren. Frukten blir inte alls mjuk och mosig, ännu en myt, utan krasar helt suveränt mellan tänderna precis som ett färskt äpple ska göra. OBS! att frukt mjukare än äpplen behöver betydligt kortare tid i mikron, ca 30 sekunder räcker.

Mindre revolution

Att kunna avnjuta ett äpple utan att behöva stoppa det i en paj är för mig som allergiker en mindre revolution. Jag trodde inte på det först, men det fungerar. Det är värmen som genereras av mikrovågorna som slår ut allergenet, det vill säga proteinet som orsakar allergin.

Jag är numera helt besvärsfri när jag mikrar frukten och behöver inte längre planera ett fruktintag timmar i förväg genom att äta allergimedicin. Äpple är för övrigt en av de vanligaste frukterna vid allergi och det finns tiotusentals allergiker bara i Sverige, som nu kan njuta mikrade äpplen som är som färska.

Här är ett av mina recept, en snabbversion av äppelkaka som inte behöver gräddas och med mycket smak av äpple.

Äppelgott för 2 personer

4 digestivekex
2 äpplen
2 tsk vardera av vaniljsocker, kanel och kardemumma
ca 1 msk strösocker ifall äpplena är väldigt sura
vaniljsås eller vaniljglass

Krossa kexen i en plastpåse med knuten näve eller träklubba, tillsätt litet vaniljsocker, kanel och kardemumma och skaka om. Stek lätt i stekpanna i en rejäl klick margarin i några minuter.

Skala och riv äpplena grovt. Stek äppelrivet lätt i några minuter i litet margarin i stekpanna. Krydda med vaniljsocker, kanel och kardemumma efter smak, plus eventuellt strösocker. Stjälp upp kexsmulet på två fat och platta till litet. Placera äppelrivet ovanpå och servera direkt när det är ljummet med glass eller vaniljsås.

*Sveriges pomologiska sällskap gick för några är sedan ut med informationsblad om att man kunde mikra äpplen i en minut om man är allergiker och därmed slippa allergi. Uppgifterna kommer från forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet och från äppelforskare.

Jag som nybliven tonåring i mitten av 80-talet trodde på fullt allvar att något som hette homosexualitet plötsligt hade uppstått mellan två personer av samma kön, både män och kvinnor, något som framför allt gjorde att de ville ha sex med varandra. Jag trodde inte att det var någon sjukdom och förstod aldrig riktigt moralpaniken, men det var ungefär som om något hade landat från yttre rymden och intagit människorna på jorden, även om inte alla.

Ungefär den uppfattningen fick man när man tog del av medias rapportering om homosexuella och aids och HIV då. Gayvärlden var något helt främmande, helt väsenskilt från vardagliga och normala människors liv och homosexuella var att betrakta som en helt främmande ras.

Nåväl. Mycket har skett sedan dess, exempelvis polisen har sedan många år en egen förening för gaypoliser, flera tongivande politiker lever i öppet homosexuella förhållanden och äktenskap och det är också ok numera att vara gay och adoptera.

Å andra sidan igen, det är bara ett år sedan det blev legitimt att faktiskt gifta sig för par av samma kön. ”Samkönade äktenskap”, för övrigt, låter inte det i sig som en sjukdom? Ordet ”samkönad” klingar mest som någon form av diagnos. Och hur ofta hör man ordet tvåkönad? Sällan eller aldrig, eftersom det är normen, men i övrigt lika fult det. Finns det inget annat ord att använda? Varför inte engelskans ”gender”? (uttalat med ”j” enligt svenska regler och inte ”djj”)Vårt språk är redan så strösslat med engelska och svengelska uttryck, och här behövs en ändring. Ordet kön kan med fördel fortsätta att användas i anatomiska sammanhang.

Också ordet ”bög” behöver bytas ut. Det är från början ett skällsord menat att vara nedsättande, och i mångas öron finns den negativa klangen kvar. TV4 föregår med gott exempel och översätter till ”gay” i textremsorna, vilket förstås innebär att de behåller det engelska uttrycket, som faktiskt betyder glad, tillfreds. Därmed inte sagt att den som är gay nödvändigtvis är gladare än andra, men det har en betydligt bättre klang.

I plural blir det litet krångligare, hur böjer man ”gay”? Gayar? Gayer? Nja, kanske inte. Det här borde bli något att fundera över för alla som deltar i debatten om han och hon och att istället införa genderneutrala ”hen.” Hen betyder som bekant höna på engelska…
Finns det inget annat ord att använda, just med tanke på den rikliga förekomsten av engelska uttryck i vårt svenska språk…

Till sist några ord om denna sommar 2010, från officiellt håll utropad till kärlekssommaren framför andra i och med att kronprinsessan Victoria fick sin Daniel till sist, så måste jag erkänna att ett helt annat par tog hem titeln Årets kärlekspar – nämligen nuvarande miljöminister, tillika centerpartisten Andreas Carlgren och hans äkta make Tomas Harila Carlgren.

I ett inredningsreportage i en dagstidning smågnabbas de om färg, form och julpynt medan de dukar fram middag så helt uppenbart omslutna av varandras kärlek och omtanke. Och jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning blir jag rörd över det faktum att Andreas Carlgrens man lagt sin makes efternamn till sitt. Och visst, det är valtider, vilket perfekt tillfälle att visa upp Centern med hög mysfaktor, men jag röstar ju inte på dem för det…

Och på Gotland samlas politiker, beslutsfattare och intresseorganisationer för en intensiv vecka i Almedalen med debatter och partipolitik noga uppstyrt och övervakat av pr-konsulter.

I år är det valår och då får frågor om kultur oftast stå tillbaka för ämnen som skatter och sysselsättning – och valfläsket osar i julivärmen.

Dags för kulturstrejk!

Så fort det handlar om kultur och om hur landets alla teatrar, bibliotek, konserthus och museer och scenkonstinrättningar och konsthallar och så vidare ska drivas, för att inte tala om alla små privata eller oberoende alternativa konstnärliga sceners fortsatta existens, eller hur ersättningen till författare ska betalas ut, konstnärers löner räknas upp, eller existera över huvud taget, så landar det alltid i samma sak: bidrag. Vem och vilka ska få bidrag till vad och hur länge och hur ska vägarna till bidrag till konstnärlig verksamhet se ut och hur ser urvalskriterierna ut?

Det blir lätt jämngrått, allt detta prat om bidrag, och om att kultursfären är så bidraagsberooende. Suck. Nuvarande regering har slagit fast att kultur är hälsa och kreativt befrämjande, och att det finns flera nyttoaspekter med kultur som bör betonas i kulturutövning. Dåså. Då är det dags att sluta gnälla om kulturområdets behov av bidrag och anslag, och konstatera att långtifrån allt är konst som rör sig på den kommersiella marknaden och att konst och konstnärlig verksamhet inte alltid går att värdera i pengar, utan att det finns andra värden som är mer abstrakta men ändå nog så viktiga att ta tillvara, som personlig utveckling, fantasi och andra perspektiv både på världen och det egna jaget, både för den som arbetar med kultur och den som tar del av den. Förutom de redan nämnda, ganska så rigida, värden som regeringen i kulturutredningen bestämt sig för att kultur för tillfället är eller tillför.

För att inte tala om kultur som kritiserar, granskar och problematiserar eller ifrågasätter, och kulturyttringar som mest är till för sin egen skull. Det finns ett värde i det med. Men det glömde visst kulturutredningen bort? Eller valde att lämna därhän…

Så. Denna vecka är ett utmärkt tillfälle till att helt enkelt gå i kulturstrejk för en dag. Radion spelar ingen musik alls, det blir inga bokrecensioner, inga samtal med konstnärer, ingen diskussion om film, dans, arkitektur eller samtidsskeenden, eller debatt för den delen. Allt blir bara prat, prat, prat, sport och nyheter. I övrigt långa sjok av – tystnad. Dagstidningarnas kulturdel innehåller bara annonser, och vita fläckar där kulturredaktionens texter skulle ha varit. Alla museer, konsthallar, konsertarenor och biografer håller stängt och i tv blir det svart ruta där program eller nyheter med kultur skulle ha sänts. Inga kulturbloggar uppdateras och alla mediers webbplatser för kultur står stilla utan nytt material. Också videobutiker och filmsajter på nätet håller stängt. Kabeltv sänder inga långfilmer eller dramaserier, eller musik för den delen, eller tecknat; bara sport, matlagning och livsstilsprogram och med långa avbrott i tablån, renodlade film- och musikkanaler sänder inte alls.

Ibland uppskattar man bara det man har när det försvinner, så det kunde vara nyttigt att leva en helt vanlig dag med ett totalt kulturavbrott, så kanske diskussionen om kulturens vara och inte vara skulle se annorlunda ut sedan.

PS. I skrivande stund har kulturministern precis lovat oförändrade bidrag till kultursfären. Man får vara glad för det lilla när det handlar om kultur, att det inte blev någon sänkning…

Kulturstrejk för en dag nästa år, någon?

Några menar att det ytterst är en demokratifråga med bloggar och forum där var och en kan uttrycka sig, och hur lätt är det inte att starta en grupp på facebook för bättre skolmat eller bättre belysning kvällstid? Väldigt lätt. Och naturligtvis behjärtansvärt och alldeles utmärkt ifall det faktiskt fungerar och ger resultat.

Men. Detta helt okritiska sätt att över huvud taget förhålla sig till digitala media som ”sociala,” som ju blivit ett vedertaget namn och att dessutom påstå att den som använder dem är social är totalt missvisande. Jag återkommer till varför.

I dag finns bloggar, forum och facebookgrupper om vad som helst och ingenting, allt från särskilda intressen som fotboll, mode eller dataspel till livssituation som småbarnsförälder eller bostadsletande till redaktionella bloggar som förhoppningsvis är faktakollade, välskrivna och håller hög journalistisk kvalitet.

Uttrycket sociala media ska särskilja från redaktionell media och underhållningsmedia men har alltmer blivit ett sätt att beteckna något ”socialt,” dvs något positivt, att umgås, att dela sina åsikter med andra, att inhämta andras åsikter. Visst, det ÄR ett sätt att träffas och gå samman om något, göra saker tillsammans, utbyta tips och råd, få nya vänner eller kanske t o m en livskamrat för den som vill ”dejta” digitalt.

Men för den som vill vara digitalt social krävs oändligt med tid och engagemang. Den som twittrar eller postar på ett forum förväntas vara väldigt aktiv för att över huvud taget vara någon att räkna med och inte sällan finns självutnämnda kungar och drottningar vars enda merit är att de har högst antal inlägg i forumet. Detta handlar oftast om personer som sitter uppkopplade dygnets alla vakna timmar och skriver inlägg flera gånger dagligen.

Omvänt så förväntas den som sköter marknadsföringen för ett företag, en artist eller en författare twittra jämnt och ständigt, inte bara med egna utskick utan också som kommentar till vad dess följare lämnat för meddelanden. Allt som oftast finns också både webbplatser, nyhetsutskick via mejl och facebook-sida att sköta för den marknadsansvarige. Att det går åt betydligt mer än en heltid bara till att sköta alla dessa medier, i princip dygnet runt, är självklart.

”Sociala” medier kan förstås heller aldrig någonsin ersätta sociala kontakter i verkliga livet. Vad värre är när dessa ”sociala” medier används för hot, trakasserier och mobbning av enskilda personer eller grupper. Höjden av att vara anti-social.

Och vad ska man säga om alla dessa kändismissbrukare som via twitter förföljer Hollywoodskådespelare dygnets alla timmar genom att ständigt skicka in meddelanden om vart personen ifråga befinner sig för tillfället, vem som är med, vad hon eller han är klädd i och så vidare, gärna komplett med ett nytaget foto. Att de är besatta och borde skaffa sig ett liv? Jo.

För att återkomma till innehållet på bloggar, forum och twitter. Själv blir jag enormt irriterad över felstavade inlägg med usel meningsbyggnad i texter med innehåll som ”ja klev upp o det regnade ute, ja åkte in till stan och åt lunch i min nya outfitt från Xxxx” i något som ska föreställa en modeblogg, inte sällan med snygg layout för själva sajten men med foton på kläderna som också lämnar en hel del i övrigt att önska. Helt enkelt slöseri med bloggläsarens tid och inget annat.

Och i alla former av medier där man kan lämna en kommentar är det de negativa kommentarerna som får mest genomslagskraft, även om de är aldrig så illa skrivna, felstavade eller direkt felaktiga. Det kan räcka med några få surmagade, oftast män, för att sabotera ett helt forum eftersom det tar sån energi att ständigt försöka sortera bort de ständigt magsura. Tack och lov finns det sorteringsprogram för det, det går att dölja kommentarer från en viss forummedlem, men det innebär mer besvär för den enskilde forummedlemmen.

Får man då inte vara negativ om man är digitalt social? Jo, men inte ständigt magsur – det är en enorm skillnad.

Vad gäller det juridiska handlar det för närvarande mest om att komma tillrätta med illegal nedladdning av musik och film, med lagar som släpar efter och där en ny lösning måste till för att värna upphovsrätten. Det måste också stiftas nya lagar som skyddar den personliga integriteten från digitala påhopp och förföljelse, med ett väl utbyggt kontrollsystem som i mångt och mycket går att automatisera. Tekniken finns redan, det är lagstiftningen som måste ändras. För ytterst innebär ju yttrandefrihet också det omvända att alla har rätt till frihet från digitala påhopp.

Med detta skrivet är det läge att konstatera att det här är en blogg med ambitioner om hög kvalitet, jag som har en blogg skriver här om allt negativt med bloggar. Ja, och det är en av bloggandets allra största fördelar – friheten att uttrycka sig.

Men att helt okritiskt omfamna sociala medier utan att bry sig om att ens diskutera avigsidorna är varken särskilt konstruktivt eller verklighetsnära.

Växttapet i vardagsrummet

Med jämna mellanrum kommer jag eller någon i vänskapskretsen med en fundering om någon möbel eller sak som fattas i hemmet. Då är det alltid någon som säger ”det finns på Ikea.” Men nu är det faktiskt inte alls alltid så. Jag har till exempel letat högt och lågt, bland annat på Ikea efter ett litet klaffbord, jo, det finns klaffbord, men inte med de mått och i det utförande som jag letar efter. Ifall jag vore intresserad av att snickra skulle jag förmodligen hitta både virke och personer att fråga på någon mässa. Men det är jag inte. Men i alla fall.

För precis som inredningsbutikerna och bohagsmagasinen växer som svampar ur jorden knoppar hem- och inredningsmässorna av sig. Premiären för Äntligen hemma-mässan går nu av stapeln i Kista, och har fått sitt namn efter inredningsprogrammet med samma namn, komplett med programledarna på plats för att ge tips och råd om bygg, inredning och trädgård.

Den här mässan är till ytan betydligt mindre än storasyster i Älvsjö, men man hade lyckats få plats också med litet växter och blommor i en plantskola och flera omsorgsfullt inredda montrar proppfulla med prylar.

Det är bra att kunna få råd och tips direkt på plats av inredare, snickare och trädgårdsmästare, men i övrigt är det väldigt likt en ”vanlig” hemmamässa, det vill säga monter efter monter med pooler, kakel, köksinredning och säkerhetslösningar för villan, men här var också väldigt mycket gör-det-själv-varor, förstås, allt från fönster till byggmaterial till färg och tapetfirmor.

Och med tanke på mängden ”villaorienterade” utställare skulle jag vilja döpa om den till ROT-mässan. Det fanns för övrigt också ROT-informatörer på plats som tipsade om avdragen vid reparation och om och -tillbyggnad i hemmet.

Något av det mest intressanta på mässan var för övrigt utställningen med tyger från en engelsk tyg- och tapetfabrikör med mer än hundraåriga anor. Här fanns allt från färgrik brokad till dagens lätta, tunna tyger med tryck, bland annat ett tyg från 1890 med konstfullt broderade röda ekorrar och blå papegojor i ett träd. Se foto.

Alldeles intill de vackra tygerna fanns en monter med infravärmestativ för trädgården som kändes som en bastu.Undrar om tyger från slutet av 1800-talet tål en sådan värme under flera dagar? Hoppas det.

En av programledarna, Jimmy, hade skapat ett ”naturrum” där tanken var att kombinera modern teknik med grön natur och sudda ut gränserna mellan ute och inne. Det konkretiserades i en trädgårdsvägg, eller växttapet om man så vill. En hel vägg översållad med gröna växter som ramade in en väggmonterad platt-tv. Väldigt snyggt och vilsamt för alla sinnen, men förhoppningsvis sköts bevattningen av alla växterna automatiskt på något sätt, det blir mödosamt att gå runt med en vattenkanna.

Sammanfattningsvis finns det uppenbarligen plats för en hemmamässa till – nästa år kanske det är dags för ännu en?

Efter en lång och gnistrande kallvacker vinter längtar många efter värme, ljus och blomster när våren nu börjar skönjas trots snöhögarna som ligger kvar litet här och där.

Årets trädgårdsmässa i Älvsjö hade gott om blommande magnolia i ljuvaste rosa och gräddvitt och många plantor med bruna pinnar som till sommaren slår ut med rosor i rött eller rosa, närmast magiskt. Den svenska lilla täppan och dito sommaräng är också väl omhuldad och uppskattad, i år gick ängen i milda pastellfärger i blått, rosa och gult. Också bersån hade en självklar plats i år, försedd med dukat bord och porslin som anstår en sommarstuga.

Första pris i tävlingen om bästa idéträdgård vann i år Tjörns trädgårdar. Temat var växter på höga höjder för att påminna om att många av våra vanligaste krukväxter och trädgårdsinvånare är exotiska och växer naturligt i tropiska klimat. Exempelvis hibiskus som inte är helt lätt att sköta, den kastar alla sina knoppar om den inte får rätt mängd vatten och ljus, men är trots det mycket omtyckt och pryder sin plats i många fönster. Likadant är det med kamelian som kräver mycket skötsel, men som blommar praktfullt och länge om den behandlas på rätt sätt. Se foton.

Andraprisets lilla täppa med röd stuga och rött trästaket kombinerat med ”moderna” växter och framåtskridande planering stod Säbyholms trädgårdsutbildningar för.

I år var det också inte helt oväntat bröllopstema. Svenska Moderådet hade satt samman en bröllopsmonter med två olika brudutstyrslar och matchande blommor i benvitt och grönt och vann tredje pris för det.

Sist men inte minst utsågs årets eldsjäl, som i år var två, Berndt och  Birgitta Berglund i Arboga. Ett pris nog så väsentligt eftersom det planeras, dräneras, planteras och odlas som aldrig förr från norr till söder i täppor, på balkonger och i villaträdgårdar.

Det borde med andra ord vara läge för att införa en nationell trädgårdsvisning liknande den som finns i Storbritannien, med visningar av privatträdgårdar över hela landet under säsong. Och att man får ansöka om att få vara med och visa upp sin trädgård och baka kakor till fikat under visningsdagarna till självkostnadspris eller välgörenhet. Det finns redan lokala trädgårdsföreningar i Sverige, och kolonilottsföreningar för den delen, det skulle väl gå att organisera? Kunde vara något för Riksförbundet svensk trädgård som delar ut priset.

Nytt för i år är för övrigt vaccinationsbåsen där man kan få en spruta och slippa oroa sig för TBE, den fästingöverförda sjukdomen att undvika sommartid. Bra för den som vet med sig att det finns mycket fästingar på sommarstället.

Pelargonen har en särskild plats på trädgårdsmässan varje år, mest för att den är så in i bängen populär. Själv är jag inte lika förtjust men hittade faktiskt en rätt så tjusig variant i år, en mörkt, mörkt röd, sammetsliknande hängpelargon, Rio Grande. Se foto.

Nu har jag börjat längta efter att få plocka sommarängsblommor; blåklockor, midsommarblomster, smörblommor, röd- och vitklöver, men först blommar scilla och syrén. Ljuvliga tider.

Förra veckan skrevs svensk konståkningshistoria då några av världens främsta konståkare, däribland tre svenskar, för första gången medverkade i en gala i Globen.

Där var nästan fullsatt, över 9 000 personer, med en förväntansfull atmosfär som övergick i glädjetjut när de första åkarna visade sig på isen. Mest jubel fick inte oväntat konstnärlige piruettmästaren Stephane Lambiel från Schweiz och ryske dominanten Jevgenij Plusjenko.

Adrian Schultheiss stormade in med ett tjurfäktarnummer komplett med rött skynke som övergick i svängdisko ljussatt med färgglada påskäggsprickar som spred sig över isen i takt med musiken. Kristoffer Berntsson porträtterade en rockstjärna till Lenny Kravitz ”Are you gonna go my way,” försedd med mickstativ och solglasögon. Läckert och ösigt. Och Viktoria Helgessons strassbesmyckade klarblå dräkt glittrade i skenet från strålkastarna när hon genomförde sitt vackra åk, hundra gånger vackrare än smyckeskrinets ballerina.

Vi fick också njuta av franska Isabel Delobel och Olivier Shönfelders sensitiva paråkning komplett med långa sidensjalar i rekvisitan. När de är som bäst påminner de om mina absoluta paråkarfavoriter – Marina Anissina och Gwendal Peizerat – som också de åkte för Frankrike.

Så var det dags för – Stephane Lambiel – och jublet steg så fort han satte ned skridskon på isen. Helt klädd i svart genomförde han en strålande version av sitt åk till Jaques Brels ”Ne me quitte pas.” Poetiskt, dramatiskt, konstnärligt, känsligt och med grace och absolut gehör till musiken. Det går inte hitta adjektiv nog för att beskriva hur bra han var – Lambiel hör definitivt till de konståkare som måste upplevas live, orden räcker inte till.

Efter genomfört åk kom blomsterflickorna skrinnande och gav Lambiel blommorna publiken kastat ned på isen. Då böjer han sig ned och tar en blomsterflicka i famnen och snurrar runt med henne; jublet som steg mot höjderna var nära att lyfta taket.

Innan dess hade Jevgenij Plusjenko genomfört ett säkert och stabilt nummer komplett med en kvadrupel, till dånande applåder.

Lambiels andra åk till ”Wilhelm Tell” gick inte utan småmissar, han ramlade men var blixtsnabbt uppe igen och genomförde ännu ett konstfullt åk, och avslutade med en av sina världsberömda piruetter med ena armen sträckt mot skyn. (Också virtuoser kan missa ibland, ett faktum som bara gör honom mer ”mänsklig”).

Avslutade andra akten gjorde Plusjenko med sitt något besynnerliga franska nummer ”Je suis malade” av Serge Lama. Nog måste det vara Lambiel som inspirerat i både låtval och koreografi? Plusjenko försökte sig nämligen på en lambielsk piruett – supersnabb, supertight och supervacker – men det blev mest pannkaka av alltihop. Åket avslutades med att han låg och vred sig på isen?! Hm. Teknisk skicklighet, stabilitet och en närmast maskinliknande precision i hoppen är inte allt.

Nåväl. Sammanfattningsvis glänste samtliga konståkare och det var smått underbart att uppleva dem från läktarplats. Frågan är bara varför inte detta gjorts tidigare? Planerna är i alla fall i full gång för en årlig gala som också ska turnera i några svenska städer, så det finns gott hopp om att Lambiel och alla de andra kommer tillbaka nästa år. Då kanske också Alexander Majorov och Joshi Helgesson bereds plats i programmet och marknadsföringen av galan sker med samtliga stora namn bokade, inte bara med några.

Konståkare på galan i urval

Stephane Lambiel – silver EM Tallinn, 4:a OS i Vancouver, deltog ej i VM i Turin. Har sagt att han inte kommer att delta i EM i Basel nästa år, och att han kommer att lägga all tid och energi på uppvisningar. Han är uppbokad på galor världen över under flera månader framöver, efter Stockholm bär det av till Östeuropa och Tyskland och till hösten blir det Japan. Under galan sa han att ”det viktigaste är att jag är frisk och kan åka skridskor,” något som rev ned applådåskor, och förklarade sedan att det blir fler galor nästa år och ”mycket utlevelse på isen.” Fyllde 25 år under galan och sken som en sol när publiken sjöng ”Happy Birthday” till hans ära.                                     

Lambiel är nu i full färd med att sätta samman ett nytt program tillsammans med sin koreograf, men säger också att han skulle kunna tänka sig att hjälpa andra konståkare ifall han blir tillfrågad.

Jevgenij Plusjenko – guld i EM Tallinn, silver under OS i Vancouver, deltog ej i VM i Turin. Mottog precis som Lambiel publikens dånande jubel under uppvisningen i Globen och sa efteråt att han trivdes på isen. Laddar om för nya tävlingar och siktar mot OS 2014, även om han konstaterat att han börjar vara ”gammal” i konståkarsammanhang (31 år).

Adrian Schultheiss – skrev nordisk historia med sin kvadrupla toe-loop i OS i Vancouver. 9:e plats under VM i Turin. Siktar på medaljplats i OS framöver, berättade han under galan. Har tid att vara litet ledig också, under semestern bär det av till Portugal.

Kristoffer Berntsson – Deltog ej i OS, men många vill se honom tävla snart igen. Har tidigare placerat sig bland de nio bästa i internationella sammanhang vid flera tillfällen.

Viktoria Helgesson – 10:e plats i VM i Turin och nytt personrekord poängmässigt. ”Allting bara stämde under VM,” förklarade hon på galan.

Nikolaj Majorov – 9 år ung. Vann publikens hjärtan i Globen med ett fartfyllt och proffsigt program värdigt en blivande elitåkare. Har Stephane Lambiel och sin bror, Alexander Majorov som sina största idoler och förebilder.

Viktoria Helgesson, Nikolaj Majorov och  Adrian Schultheiss

Samtliga foton i texten: http://www.flickr.com/photos/ptn/sets/72157623756335922/
Fler foton från galan i Globen: http://cawamedia.wordpress.com/2010/04/03/stockholm-ice/
Intervju med Lambiel: http://absoluteskating.com

Påskägg

Svenskarna äter tydligen mest lösgodis i världen, åtskilliga kilon per person och år. Mycket av den konsumtionen sker förstås till påsk. Det förvånar mig, jag som helt ignorerar skumbananer, sockerbitar och sega råttor på min väg mot chokladhyllan och den lilla hörnan där nötterna brukar vara inhysta.

Det mesta av lösgodiset innehåller faktiskt bara en massa gegga, bokstavligt talat. Färgämnen och socker och tillsatsämnen och smakämnen som ska föreställa naturliga fast de är helt konstgjorda på kemisk väg. Också chokladen som brukar finnas bland lösgodiset är av betydligt sämre kvalitet med lägre kakaohalt och framförallt sämre smak än exempelvis en chokladkaka.

Nåväl. Ingen idé att komma med pekpinnar kring godis i påsktider. Bättre då att komma med ett supersmakligt alternativ. Det här godiset tar inte längre tid att laga än det tar att välja vilket lösgodis man vill ha vid ”utfordringsboxarna.” Jag kallar dem så, godisväggarna med sina genomskinliga plastfack eftersom de liknar den automatiska utfordringen av får och kossor som finns på många köttproducerande gårdar.

Jag vågar påstå att det här godiset är nyttigt. Havregryn är nyttigt, mycket fibrer. Och fett behöver man i viss mängd. Socker finns inte så mycket av och det är heller inte meningen att man ska äta sig mätt på godiset. Kakao har börjat anses som hälsosamt i viss grad. Särskilt onyttigt är det i alla fall inte, och gudomligt gott.

Havre-choko

4 dl havregryn
0,75 g flytande margarin
3 msk sirap
3 msk mjölk
0,5 dl kakao
0,75 dl socker
2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda alla torra ingredienser. Blanda sedan i margarin, sirap och mjölk och rör om. Smeten blir ganska lös och grynig. Stjälp upp den på en bakplåt eller i en bakform med smörpapper och bred ut någorlunda jämnt med en slickepott. Grädda i cirka 10 minuter. Klart. Låt svalna i formen och bryt sedan loss i munsbitar och lägg i lufttätt kärl med lock.

Det ligger inte nära till hands att inleda en frukt- och grönsaksdiet under påskhelgen. Men nötter är nyttiga och många är oerhört goda. Dietister brukar vara noga med att påpeka att det är de osaltade, orostade nötterna som är nyttiga att äta bara som de är. Dietister måste vara världens tråkigaste människor på fester inte minst under högtider då maten alltid står i centrum. Bjudningens glädjedödare som upplyser hela sällskapet om hur många kalorier man får i sig med laxen, sillen eller lammet, för att inte tala om vinet och snapsen, och att det faktiskt går att laga potatisgratäng utan grädde. Och så vidare.

Ibland är det bäst att låta dietisterna behålla all denna kunskap för sig själva. Det kan helt enkelt få motsatt effekt, menar jag, att ständigt påpeka allt det felaktiga med maten vi äter, och resultera i att många helt enkelt går till närmsta hamburgersylta eller korvmoj istället. Som om det skulle vara bättre…

Nej, nötter är allra godast rostade och saltade OCH doppade i choklad. Gudagott. Eller, här är ett snabbt och välsmakande recept på min nya favorit: Köp hem cashewnötter med yoghurt, som är ohemult söta och inte går att äta som de är, utan lägg upp dem snyggt i en skål, salta och rör om. Klart. Det ÄR supergott. Och förmodligen helt fel ur näringssynpunkt, men å andra sidan förväntar sig ingen att godis ska vara närande, och nötter är i alla fall mycket godare och bättre än infärgad geggamoja.

Glad påsk!

En gravid man

Kvinnliga VD:ar som suckar och konstaterar att jämställdhetsfrågor över huvud taget inte är intressant att diskutera på många företag, löner som fortfarande är betydligt lägre inom många, de flesta, branscher för kvinnor jämfört med män för exakt samma arbetsuppgifter. Och gravida kvinnor som blir diskriminerade av Försäkringskassan och av enskilda arbetsgivare för att de är – kvinnor. Och gravida.

Kvinnor som inte får anställning för att de har småbarn. Kvinnor som inte blir anställda för att de ännu inte har fått barn och förväntas skaffa barn någon gång i framtiden. Kvinnor som nekas fortbildningar inom företaget på grund av graviditet. Kvinnor som upplyses om att ifall de blir borta en tid från jobbet på grund av att de väntar barn får finna sig i att ”börja om från början,” och därmed gå miste om alla eventuella kliv i karriären när de kommer tillbaka. Denna lista kan göras lång. Och som grädden på moset politikers iver de senaste åren att försöka göra något åt detta.

Nå. Så vad gör man från politikerhåll? Hävdar kvinnors mänskliga rätt till arbete och kvinnans rätt till att faktiskt både vara gravid, föda barn och vara mamma OCH arbeta. Ser till att stärka den enskilda, gravida kvinnans rätt till ersättning ifall hon blir diskriminerad på grund av att hon är kvinna, och förväntas föda barn, eller är gravid? Uppmuntrar och efterfrågar diskussioner om jämställdhet på arbetet, och uppmanar alla företag och arbetsplatser att ha en handlingsplan för hur man ska hantera graviditet. Nej.

Istället handlar allt om att försöka tvinga pappan att ta ansvar, genom att öronmärka vissa månader i föräldraförsäkringen för respektive förälder, som måste tas ut för att familjen ska få del av ersättningen. Nu på förslag att öronmärka 4 månader istället för dagens två, enligt de rödgröna, och enligt moderaterna ska det delas ut morötter till familjerna istället ifall pappan är pappaledig.

Så bekvämt att lägga allt ansvar på föräldrarna. Vips, så behöver inte arbetsgivare ta något som helst ansvar för hur de hanterar rekryterings- och personalfrågor visavi att bilda familj. Märkligt kan tyckas. Trots allt är det inte särskilt ovanligt att kvinnor och män skaffar barn. Inte nödvändigtvis med varandra och inte nödvändigtvis i par. Men ändå.

När det gällde Försäkringskassans diskriminering av ett antal kvinnor som sjukskrivit sig på grund av olika komplikationer som kan tillstöta när man väntar barn, sådant som foglossning, svullna leder med mera fick kvinnorna till sist rätt. De har självklart rätt att stanna hemma från jobbet på grund av dessa orsaker, bland annat beroende på att graviditet inte är en kvinnosjukdom, som Försäkringskassan hävdat (!?) som en konsekvens av kassans resonemang.

Kanske är det dags att slå fast något som inte verkar så självklart längre; det är kvinnor som blir gravida, det är kvinnor som föder barn och sedan ammar. Det är också först och främst kvinnor som tar ansvar för barnet de första åren, och jobbar deltid och halvtid. Är det nödvändigtvis av ondo? Nej, inte om arbetsgivare inte försvårar för kvinnan att få arbete bara för att hon är kvinna och presumtiv barnaföderska, låter kvinnan komma tillbaka till de arbetsuppgifter hon hade innnan, premierar kvinnan som OCKSÅ är mamma och så vidare. Att pappan också ska ta sitt ansvar är självklart.

Men som sagt, nu läggs plötsligt allt krut på mannen. När alla ansträngningar istället borde gälla att stärka kvinnans ställning på arbetsmarknaden, att direkt gälla för kvinnan och inte via den blivande pappan.

Dags att dra denna linje fullt ut med andra ord – dags att presentera den gravida mannen. När den blivande mamman varit gravid i ungefär sex månader tar den blivande pappan alltså över själva graviditeten och föder sedan fram barnet. Sedan kan de turas om ifall de vill ha flera barn. Men det är viktigt att mannen några år framöver är den som också föder barnet, och delar på amningen sedan, annars lär många män aldrig fatta vad det innebär att vara gravid och därmed står vi kvar och stampar där vi är i dag. Låter det absurt? Inte mer absurt än dagens föräldraförsäkring. GÖR OM. GÖR RÄTT.

Till sist: Ett rungande ”HEJA” till de arbetsplatser som faktiskt har ett fungerande system med att kunna lämna och hämta på dagis för kvinnor och män, och där kvinnor självklart får samma förmåner, löneförhöjningar och fortbildning som män OCH där kvinnor inte plötsligt når ett glastak när det gäller att anvancera i karriären. För de finns. Fira med en kvinnodagstårta.

Allra sist: I Ryssland är internationella kvinnodagen, 100 år i år, allmän helgdag och börserna är stängda. Något för Sverige att ta efter?